just kommit hem från övik. är så sliten efter att ha suttit 8 timmar i en buss. å fan vad olika personligheter man möter på där också :P ja herregud. nog finns det alla sorters.

hursomhelst... åkte hem med sprudlande lycka i bagaget å en liten bit av min alldeles egna värld i hjärtat. en vardag som ingen runtomkring mig nånsin kommer att kunna förstå skönheten i. känns det som i af. i mig fanns ändå ett klent hopp om att folk skulle förstå å dela, att jag kunde smitta dom med glädjen.

det är så jävla sorgligt att återvända för att inse att allt är lika bittert som förut.

det är fan nåt me den här verkligheten som alltid får mig att krympa å falla ihop...

äh, jag tycks liksom aldrig fatta poängen.

*kastar kärlek på* ♥

Peace.