jag vet inte hur jag ska förklara den här känslan. det känns bara så bra, på nåt konstigt jävla sätt. känns det bra för att det kanske känns att man äntligen kunnat ta sig fri från det "dåliga" som bara hållit en kvar? eller känns det bra för att det är nåt nytt? eller känns det bra för att man någonstans verkligen, verkligen hoppas på att det äntligen ska kännas okej? eller känns det bra för att jag äntligen bestämt mig för att våga satsa på det här? ja jag vet inte. det går inte å förklara känslan men det känns bara så förbannat bra. äntligen. jag hoppas verkligen att det är min tur nu.

saknar min familj som fan! åh, men jag är så tacksam över att jag har fått så fina vänner här nere. tack för att ni finns, utan er vore allt piss, skit å helvete. puss.

snart fortsätter hockeyn...

Peace.