Jag har hela morgonen gått omkring och funderat på det här med familjer. Det finns säkert dom som har flera familjer, någon av föräldrarna har träffat någon ny och bildat familj med den nya kärleken, då har man kvar sin familj samtidigt som man har fått sig en ny familj.

Jag har två familjer. Min riktiga familj, med min älskade mamma och mina underbara systrar och deras familjer. Jag skulle kunna, utan att ens blinka, göra precis allt för deras skull. Det finns inge snack om saken. Jag vet att no matter what finns dom där för mig, vi är ju samma kött och blod. Att vara moster är en av dom bästa uppgifterna på jorden. Att lära dom små liven det man kan, att dom låter mig ta del av deras liv. Att se dom växa upp, lära sig att prata, lära sig att gå... Se hur deras personligheter tar form. Fan, det är så jävla kul! Sen väntar jag med spänning på att min äldsta syster ska få en bebis! Det är inte många månader kvar nu, ooooo! Det ska bli skoj. Det är min familj familj.

Sen har jag min andra familj. Dom kan även kallas för vänner. Eller kompisar. Beror på vad man föredrar. Det är ett gäng flummon som jag älskar högt. Jag vet att även dom finns där för mig no matter what, för det är väl det vänner är till för? Jag skulle aldrig någonsin ha samvete till att neka någon vän min hjälp, om det är det dom vill ha. Jag försöker att finnas där, lyssna på dom, dela tankar med dom. Skratta och gråta med dom, om det är det som behövs. Mina vänner är min andra familj, här är det inte kött och blod som binder oss samman, utan vänskapen. Jag vet, jag vet, att jag ibland är dålig på att säga hur mycket dom betyder för mig, men innerst inne hoppas jag att dom vet. Jag hoppas att dom känner mig såpass bra att dom vet. Och att dom vågar fråga och säga om det är nåt som känns tungt. För det är det jag finns till för. Det är det DOM finns till för, om det är nåt som känns tungt för mig. Det är min andra familj.

Kärlek till er allihopa.

Peace.