Lite besviken blir jag på mig själv. Jag som hade kommit igång med bloggandet så bra och sen helt plötsligt så... kände jag mig så tom inombords så jag inte riktigt visste vad jag skulle skriva. För så är det ju faktiskt ibland, livet blir aldrig som man har tänkt sig.

Efter att ha gått som i en dimma i flera veckor börjar saker och ting så småningom att falla på sina rätta platser igen. Sakta men säkert börjar man att se något slags ljus någonstans, och det känns faktiskt helt okej. Det gäller att hitta sina små ljusglimtar här i livet, njuta av det som får en att le, göra saker man tycker om, det handlar om att VÅGA CHANSA!

Nu sitter jag här i skolans bibliotek och det är så jäkla tyst här. Shit, vilken rolig dag det har varit i skolan, det är nåt helt galet hur man får skratta åt allihopa. Min klass är lätt den bästa, fan vad man blir glad alltså. Idag har jag till och med fått en lap-dance av en munk, haha, det ni det händer inte varje dag! :D

So... Should I stay or should I go?

Peace.