Mörigt värre

Kroppen är mör som en kanelbulle. Har försökt att chocka kroppen riktigt ordentligt med träning denna vecka, och det känns som att jag har träningsvärk i varendaste liten och stor muskel :)

Idag har vi varit och skrivit på ett kontrakt och fått nycklarna till våran nya lägenhet! :D HIHIII! Önskar vi kunde flytta redan idag men får vänta en heeeeel vecka till... :)

Jag hade tänkt plugga litegrann ikväll men jag orkar nog fan inte... jag är så sjukt trött i kropp och själ så jag lämnar nog det till imorn :) för imorn MÅSTE jag verkligen göra det, annars blir det fan inget av det här.

Saknar min baby...

Peace.

Pessimistinlägg!

TjabbaTjenaHallå!

Long time, no seen igen. Har haft fullt upp i sommar med jobb och lite extra jobb och allt vad det innebär (trötthet bland annat), så min energinivå har inte varit på topp direkt! Men nu har jag äntligen lite efterlängtad "semester" som det heter, eller egentligen är det ju bara vanlig ledighet innan skolan börjar igen men jag föredrar att kalla det semester, det får mig att känna mig lite mer vuxen i allafall ;)

Jag kommer om 2 ½ vecka flytta till Kemi! :) Vi hittade en mysig liten tvåa som ska bli våran, och det ska bli jättemysigt. Sen kommer våran lilla kisse också flytta in! :D Så första helgen i september är det dags för flytt vilket jag verkligen, VERKLIGEN ser framemot!

Efter att ha varit tillfälligt inneboende hos mamma under sommaren så lyfter jag verkligen på hatten, flera jävla gånger om, för dom närstående som orkar ta hand om sina nära & kära med demens! Det är fan ingen lätt uppgift och vissa dagar känns det mer som ett heltidsjobb än något annat. Varje morgon börjar med att man själv måste lägga saker på minnet för att kunna hjälpa henne senare under dagen, man ska veta var allt är, hur det funkar etc etc. Min hjärna är på gränsen att koka över snart. Alzheimers sjukdom är en jävla skitsjukdom som ingen människa i världen förtjänar att få!

Det finns inte en jävel som kan säga "jag förstår hur det känns" eller "jag vet att det är tufft" för ni kan fan inte ens tänka er hur det känns! Att hälsa på några timmar om dagen och prata om allt och inget, det är fan ingenting jämfört med hur verkligheten egentligen ser ut. Det är så otroligt jävla tufft och jag behöver inga tröstande ord, för ni VET inte. Ni kan inte VETA förrän ni provat, och jag hoppas verkligen att ingen av er behöver genomgå det jag fått genomgå den här sommaren.

Jag älskar min mamma så otroligt mycket, men för att jag inte ska behöva bli sinnessjuk så måste jag bort härifrån. Mitt psyke är inte nog starkt för det här, och jag hatar det. För jag önskar jag bara kunde acceptera, men jag kan fan inte. På nåt jävla sätt så fattar jag inte att det är en SJUKDOM som till slut kommer att förändra henne helt, nee, jag fattar inte. Hon SKA fortfarande kunna samma saker som förut, hon SKA inte vara förvirrad eller glömsk, hon SKA inte behövas påminnas jämt... men jag vägrar att inse att det här är livet. Det är såhär det är, punkt slut. Kalla mig dum, men det finns liksom inte i min värld att min mamma bara blir sämre. Jag har ju alltid föreställt mig att hon ska leva tills hon är 100 år, jag trodde aldrig att hon vid 55-års åldern skulle vara i det här skicket. Fyfan.

Tårarna rinner längs mina kinder samtidigt som jag funderar på hur jävla orättvist livet egentligen är. This is fucked up. Det är piss, skit och helvete.

Och nu ska jag försöka hitta en ljusglimt i vardagen... just nu känns det som omöjligt. Men jag VET att med tiden så kommer det. Lättnaden. Och då kanske, kanske det kan kännas bättre igen.

Kärleker övervinner allt.

♥ ♥ ♥

Peace.


RSS 2.0