Som i en jävla karusell

Jag känner mig så kluven vissa gånger. Jag är lyckligare än jag nånsin har varit förut och jag känner mig på topp, samtidigt som jag så fort jag börjar tänka på mamma och hennes sjukdom får tårar i ögonen. Verkligheten hinner ikapp mig liksom, på ett konstigt sätt.

För hur ska man acceptera? Ska man bara "that's the way it is"? Jag vägrar att tro på att min energiska, underbara, stöttande, roliga, glada och härliga mamma bara har för få år kvar att leva. Jag vägrar. Och det kanske är där som mina känslor förvandlas till ett mörker. Någonstans vill jag inse. Jag läser, jag iaktar, jag studerar noga... kanske lite för noga ibland. Jag tar åt mig av allt negativ jag läser om alzheimer. I och för sig, hur mycket positivt finns det med den sjukdomen egentligen? Inget. Det känns som att alla dom frågorna jag vill ha svar på... dom svaren finns inte. Hur kommer allt att bli? Hur kommer hon att bli? Vad händer sen? Hur ska jag tänka? Jag vill inte släppa taget och jag SKA inte släppa taget, men hur kommer livet att bli? Månaderna går och jag försöker acceptera... men jag kan inte. Blir det svårt för mig sen? Kommer jag falla ihop? Ibland önskar man bara att man hade ett hjärta av sten så man slapp känna såhär. Allt det här släpper inte mina tankar och det är jobbigt.

Det är tungt när känslorna åker berg-och dalbana.

Peace.

Kommentarer
Postat av: J & A

Jag är här för dig, er! Om du bara vill prata, ventilera, fundera, bolla fram och tillbaka eller bara ha en Kram så finns jag här!! <3

2011-02-10 @ 13:14:05



Postat av: Mia Koivisto

herregud har inte vetat något.. gud vad jobbigt det måste vara för alla er, jag önskar verkligen ALL kraft till er alla, tänker på er <3 stor kram!! Voimia teille..

2011-03-14 @ 17:43:35
URL: http://joleene.blogg.se/




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0