Idag har jag känt mig lugn. Jag har inte direkt haft något speciellt att prata om, och har inte orkat yttra mig desto mer om vad andra har haft att säga. Såna dagar har jag ibland. Jag har funderat en hel del på saker och ting, ingenting speciellt. Mest allt möjligt. Pengar, jobb, hund, plugg, barn, framtid, resor... Ja, allt helt enkelt. Jag är rädd för att jag har kommit till en punkt i mitt liv då allt bara står still. Det är samma sak dag in och dag ut, och jag har aldrig varit den som nöjer mig. Risken finns att jag kommer att bli hur uttråkad som helst, och att det då kommer att smälla en gång för alla för att jag kommer att göra något så drastiskt som inte går att ordna... Believe me, jag känner mig själv. Hårklippningen är ju bara ett bevis på att "ofan, såhär kan det gå!" :) Jag vill bara känna att jag behövs ibland, samtidigt som jag inte vet var jag ska ta vägen. Och jag vet, jag vet att det ordnar sig, men jag är så less på den jävla meningen just nu. Det kan ta hundra år innan allt ordnar sig men då är det ju ändå ordnat. Jag skiter i vilket just nu faktiskt, ibland är det tufft och idag är en sån dag.

Jag saknar. Jag längtar. Jag funderar. Jag bollar tankar med mig själv. Jag skrattar. Jag gråter. Jag samlar till mig mod. Jag är nära. Jag ler. Jag älskar. Jag hatar. Jag hoppas. Jag vill. Jag tror. Jag tänker en gång extra. Jag blundar. Jag drömmer. Jag önskar. Jag försöker. Jag njuter. Jag grubblar. Jag hittar lösningar. Jag är en katastrof. Jag är liten. Jag delar med mig. Jag är. Jag finns. Jag är här.

Peace.