Att tro. Det finns så många olika sätt att göra det på. Att tro på sig själv, att ha en religiös tro, att tro på andra. Hur mycket ska man egentligen tro? Jag tror på mig själv, det har jag alltid gjort. Jag vet vad jag klarar av och vad jag inte klarar av, mina goda egenskaper och dom mindre goda egenskaperna... Jag vet hur jag fungerar i vissa situationer och var jag har mig själv. Vad jag blir stressad av och vad som gör mig lugn, ja, ni förstår. Min religiösa tro har jag inte funnit än trots att jag är "kristen" (jag har ju ändå konfirmerats), och visst, jag kanske tror på något högre än det mänskliga här på jorden men jag vet inte om det är Gud. Jag har många gånger funderat över att fördjupa mig i min egen tro, endast för att det skulle vara intressant att se var man hamnar... Vem vet, jag kanske blir buddhist ;) Nja... Jag kanske fördjupar mig nångång. Just nu är jag nöjd med livet som det är. Jag tror på änglar och på spöken, även mirakel i vissa fall.  

Men att tro på andra... Jag vet inte. Jag försöker att alltid se det goda i människor men den tron börjar snart avta. Den människan man aldrig trodde skulle göra en ledsen, kommer förmodligen att göra det. Man kommer att bli sviken av sina närmaste vänner, i vissa fall även av sin familj. Många kommer att vända en ryggen till när man behöver dom som mest. Är det så det är? Det är bara att falla ner, klättra upp och gå vidare? Men om man i sitt hjärta känner att det finns något som håller en kvar? Om man inte är redo att säga hejdå till en människa, att kapa banden, att säga upp kontakten... Hur gör man då? Ännu värre... Om man inte är redo att säga hejdå, man tar sig upp och försöker gång på gång att få kontakt, men den andra parten ignorerar en? Hur fasen gör man då? Jag vet att jag inte är Guds bästa barn (nu kom vi in på det här med mannen med det stora G:et igen...) och jag vet att ett "förlåt" inte täcker allt skit jag gjort i mitt liv. Men om jag verkligen försöker?

Tidig morgon för min del, har redan slut på lektioner och ska snart åka hemåt och träffa min älskade vän. En vecka kvar tills vi ska på semester tillsammans och jag vet att... trots att många människor kapat banden, sagt hejdå, brutit upp relationer... så finns hon där. Hon kommer alltid att äga en bit av mitt hjärta. Jag kommer alltid att hjälpa henne så gott jag bara kan. Är hon arg så hoppas jag på att kunna göra henne glad. Är jag sur och grinig hoppas jag att hon finner förståelse. Faller hon så kommer jag att finnas där och ge henne små knuffar i ryggen för att hon ska ta sig upp igen. Hon vågar ge mig råd och tips som ingen annan vågar. Vi skrattar tillsammans. Vi gråter tillsammans. Vi planerar våra äventyr tillsammans. Och trots att det är mycket förändringar som kommer att ske i framtiden, så vet jag. Jag kommer alltid att tro på henne. För det är så det är. Min Sandra.

Peace.