Mitt förra inlägg fick en del respons och kommentarer, och självklart när man skriver att ingen behöver spekulera kring det så spekuleras det som aldrig förr. En del har tagit åt sig, vilket jag inte kan göra nåt åt, men tyvärr så har alla den vännen jag pratade om. Punkt slut.

Vad gör man om man misstänker att nån man känner börjar bli allvarligt sjuk? Om man dag för dag ser förändringar från hur det var förut? Hur ska man reagera? Ska jag bara skita i det och låta det vara, eller ska jag, som jag gjort nu, bara fundera på hur jag kan göra det bättre? Sen vet jag ju inte om det går att göra det bättre heller... Envisheten hos denna person kan lika gärna göra att allt bara skiter sig. Det är tröts allt ingen tvång på att kolla upp det heller. Hur ska man lägga fram det snyggt? Eller finns det ens ett snyggt sätt att lägga fram det på? Hoh hoh säger jag bara...

Och lättare blir det inte när man googlar på allt det där. Jag blir bara knäpp, man märker alla småtecken och när det börjar vara andra än jag som märker skillnaden så blir jag rädd. Fan, vad ska man göra? Jag vill inget illa, jag vill bara hjälpa. Och bättre blir det inte när oron bara blir värre och värre, och jag blir bara irriterad. Det är inte alls meningen att det ska vara så, men samtidigt som jag avskyr tjat så blir jag orolig som fan. Jag får ont i magen. Jag får ont i magen.

Nu tycker jag att det har varit nog med sjukdomar och allt annat, för det första så får Danne ta och komma hem snart, tycker han har varit nog länge på sjukhus... Sen vill jag bara att allt ska ordna sig, blåögd som jag är...

Peace.