Måndagmorgon återigen. Jag tittar ut genom fönstret och ser ett regnigt och grått Haparanda, trist... Nygymmad, nyduschad och en frukost i magen senare sitter jag här och slöar på en stund innan vi ska iväg med Sandra, det blir lunch på Leilani och strosa i affärer idag.

Hoh, jag blir som lika tagen varje gång. Har ni nångång känt att ni inte räcker till? Det känns som att hur hårt jag än försöker att vara andra till lags så blir det som så himla fel ibland. Jag försöker ju ställa upp i allafall så gott det går, och visst "jag är arbetslös och inte har nåt vettigt för mig på dagarna"... Men det behöver inte betyda att jag aldrig gör något. Jag kan ju planera jag med. Jag blir så jävla ledsen och får så dåligt samvete när jag märker att nån blir irriterad på mig för att jag inte kan hjälpa. Vad ska jag göra? Försöka hårdare? Det finns nog inget annat alternativ för mig tror jag. Det är väl bara att tuta&köra. Ibland blir jag bara trött på allt. Anyhow, ny vecka, nya tag! Det blir nog bra det här ändå :) optimist som man är.

Ibland gäller det bara att tro gott om mänskligheten, helt enkelt. Äre inte så?

Peace.