Ibland börjar jag fundera på något. Och funderar vidare, och vidare, och vidare, så jag till slut inte minns var det var jag började eller vad jag egentligen funderar på. Hjärnkontoret får jobba som aldrig förr, och jag har lätt för att vrida och vända på saker. Det har jag alltid haft och kommer alltid att ha, så äre bara. Punkt slut.

Vissa gånger när man kommer in på något specifikt att fundera på känner jag bara "fan också". Antingen vill jag inte tänka på det, eller har ingen ork att tänka på det. Oftast det förstnämnda. Tankekraften är så jävla stark vissa gånger, man blir förvånad, förbryllad, intresserad och häpen. Hur fan hamnade jag här liksom? Tycker jag verkligen såhär, eller är det på grund av alla omvägar som jag tog som till slut faktiskt gjorde så att jag fick den här känslan? Shit alltså.

Ibland vet jag inte. Så är det bara. Man kan inte veta alla gånger. Jag vill inte veta alla gånger. "Den som lever får se" var det nån klok jävel som sa nångång, och fan så rätt den personen har/hade.

Jag vill leva mitt liv och vara mig själv. Jag vill inte ändra på mig för någon annans skull och jag kommer aldrig att göra det heller. Det kommer alltid att finnas dom som bara klankar ner på en, tycker man gör fel, irriterar sig på en och surar ihop. Men jag skiter i dom, för jag är jag, i alla fall. Det är det inte många som är idag. Så länge man är sig själv och skiter i dom bittra jävlarna tror jag att man kommer jävligt långt.

Fan, jag är nöjd ändå! :)

Peace.