Nu blir jag faktiskt lite bitter. Alla andra är ute och reser jämt tycker jag... alla förutom jag. Vad beror det på? Är jag så hemmakär så jag väljer att stanna hemma? NEJ. Är det för att jag tycker att resa är skit? NEJ. Jag kommer helt enkelt inte iväg, helvetes skit! Jag skulle ju till Turkiet i sommar och hälsa på min fina Camilla, kom jag iväg? NEJ! Jag jobbade som fasen, tjänade ihop pengarna till min resa, hurrade, jublade, såg framemot att åka. Då kom jag in på universitet helt plötsligt! Det känns som att det hela tiden är något som kommer i vägen för det jag ska göra, jag vet inte varför. Jag prioriterar. Jag får dåligt samvete om jag är borta från jobbet och blir erbjuden extra... Jag får dåligt samvete om jag är borta från skolan när jag vet att det är för MIN skull jag är där och det är för att JAG ska få en utbildning som jag faktiskt går där, det är MITT EGET VAL. Sååå... Därför. Livet kommer i vägen för livet.

I oktober är jag ledig en vecka, undra om jag skulle få med mig älskopälsko till Egypten?! Haha, nej det får jag inte... Jag får resa själv. Jag får åka till Helsingborg, krama om min syster, besöka underbara Danmark, gå omkring och beundra dom vackra byggnaderna, irra bort mig i den fina staden. Eller nej, jag vill inte irra bort mig... Då blir jag bara nervös och får panik, blir rånad på mina surt förtjänade pengar och blir bitter för resten av livet. Haha, dammit. Jag älskar den staden.

Anyhow, resfeber har jag. Nånstans vill jag åka. Vem tar emot mig?! :D



Peace.