Att känna efter. Att fånga känslan, att förundras. Fundera tills det knakar i huvet. Bestämma sig, öppna sig. För det måste man faktiskt, till slut. Det har jag insett nu. Jag har provat att skita i allt. Att rymma. Att komma tillbaks med vetskapen om att jag hittat mig själv, för att senare märka att det bara var bullshit. Att gå in så mycket djupare...  Att svälja, om och om igen till jag spyr galla över alla människor jag träffar. Men att inse... det kom som en blixt från en klar himmel. Helt plötsligt alltså. Men det känns okej, för det är väl det här jag har väntat på.

Det är jobbigt att inte ens i mina drömmar kan man låta bli att fundera på framtiden. I natt hade jag så många konstiga drömmar att jag till slut bara låg där, klarvaken. I min dröm skulle jag få en massa pengar från två snubbar som jag känner, det var en gåva typ till hyror och lite annat, och då skulle mamma hjälpa mig med matten. Hon var helt suverän. Hon multiplicerade, delade, upphöjde och allt vad fan det nu heter, och varje 15:e sekund frågade hon mig; "vem är du?"... "Din dotter", svarade jag, hundra gånger, men hon kom inte ihåg. Jag vaknade av att jag grät. Helt skumt.

Bara inte samvetet hinner ikapp mig. Jag håller tummarna.

Peace.