Ibland känner man bara hur allt kan bli för mycket. Dom två senaste dagarna har varit riktigt tunga, jag har bara gått omkring å väntat på att den här dagen ska komma... pappas födelsedag. Det är så konstigt, att jag när jag var yngre trodde att det skulle bli lättare med åren. Det blir det fan inte, det blir bara jobbigare. Alla dessa funderingar man har, hur man har formats som person, har jag ärvt nånting från min pappa? Hur var han, vad skulle han ha gjort i vissa situationer, hade han gett sitt allt? Varför ska det kännas så tungt? Jag ville ju lära känna min pappa, det är riktigt jobbigt att man inte kan berätta för folk om hur han var... jag minns ju så lite.

Här om natten låg jag bara å stirra upp i taket när Laotan frågade mig vad jag funderade på. Jag brast ut i gråt å sa "I miss him so much!" tills Laotan berättade att just den dagen var hans pappas födelsedag, å där låg vi. Jag i hans armar, två söndriga själar som saknade våra pappor som lever vidare i himlen.

Idag ska jag tänka på dig, hela dagen. Hela långa dagen ska du finnas i mina tankar. Jag släpper dig inte så lätt. Hela långa dagen lär jag ha tårar i ögonen å hosta efter luft för att inte släppa ut dom bland folk. Hela långa dagen hoppas jag att du finns vid min sida, bara för att ge mig ork att fortsätta. Ge mig ett lugn.



Peace.