Dag 3 - mina föräldrar

Då var det dags att skriva om dom två viktigaste personerna i mitt liv... min mamma å pappa.

Min mamma heter Helinä å är 55 år gammal. Hon är en glad, pratsam, underbar mamma som verkligen försöker hjälpa en på alla möjliga sätt. För snart två år sedan fick hon diagnosen alzheimers vilket känns piss, skit å helvete... dock försöker man att nu ta tillvara på varje stund med henne. Å det är viktigt... att man förstår att människorna omkring oss inte kommer att leva föralltid. Min mamma är genomsnäll å att ha gått igenom allt det hon har gått igenom under en livstid... ja, jag är förvånad att hon fortfarande orkar. Själv hade man nog skitit i allt flera gånger om. Hon är så stark som människa, vill alltid det bästa för alla andra å jag kunde inte vara mer stolt av att ha henne som mamma. Hon är min förebild, min hjälte å hon kommer föralltid att vara den bästa mamman i hela världen

Min pappa hette Simo å han var 38 år gammal när han dog i januari 1997. Jag minns tyvärr inte honom så väl vilket jag kan ha dåligt samvete för ibland, jag var ju bara just fyllda 9 år när han gick bort. Det folk har berättat till mig är att han var en riktig skojare å hade oftast ett leende på läpparna å ett ess i fickan, med glimten i ögat. Jag hade en dröm om pappa natten mot lördag... det var så sjukt verkligt. Det var en fest (jag vill minnas att det var mitt å Laotans bröllop :P) å vi hade "festen" hos mamma i hennes hus. Pappa var där... å han var precis så som jag minns honom. Skrattade högt, sjöng... sen så tittade han mig i ögonen å jag drog fingrarna genom hans hår (sista tiden av hans liv hade han inget hår då han blev behandlad för cancer) å drog i det bara för att se att det inte var en peruk han hade på sig. Sen fick jag tårar i ögonen å sa på finska till honom "pappa, snälla krama mig!" å det gjorde han. Hårt å länge höll han om mig å svingade runt mig som ett litet barn i hans famn. Å jag var så lycklig ♥ När jag vaknade upp började jag bara gråta... jag blir så besviken varje gång jag drömmer om honom, för varje gång är drömmen så VERKLIG. Jag saknar honom... så grymt mycket.

Jag är stolt över att vara jag, för det betyder att jag är stolt över mina föräldrar som skapat mig. Tack.

Peace.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0