Nåt väldigt överraskande hände mig igår... jag är fortfarande i chock tror jag, vet inte ens hur jag ska beskriva allt för det var så PÅ RIKTIGT.

Jag var ute å promenerade i regnet då jag såg en man bara stå å titta. Saktade ner farten lite för jag såg direkt att nåt inte är dom det ska... men jag visste inte riktigt om jag skulle våga fråga han något. I sin skrynkliga lilla hand höll han en lapp med text som höll på att suddas ut av regnet, jag fick lite panik å stannade upp. Frågade han om han behövde hjälp med något. Han var helt tyst å gav mig lappen det det stod hans namn å en adress samt portkod. Just i det ögonblicket behövde jag inte fundera på vad som var fel, han var dement. Som tur var så låg inte hans hus långt ifrån där vi stod så jag tog tag om hans arm å ledde han till huset. Ett tag funderade jag på om jag ens vågar gå in, ni vet, när man har jobbat med gamlingar så vet man aldrig hur andra parten reagerar på saker å ting... men aja, det får gå som det vill tänkte jag. Knackade på dörren å världens sötaste lilla gumma kommer å öppnar, man ser att hon var stressad. "Var har du varit?!" frågar hon mannen men inga ord kommer ut ur hans mun. Jag berättade då var jag hittat honom å att han såg lite vilse ut, "kom in kära du" sa kvinnan. Kände mig lite illa till mods, började ju tänka på min egna kära lilla mamma å tankarna bara for runt å runt i huvet. Hon gav mig thé å vi satte oss ner, å det var som att hon bara babblade ut allt möjligt om hans sjukdom å hur det är, att hon älskar honom för att hon vet att innerst inne, ja där finns han. Det är bara sjukdomen som tagit över.

"Fan" tänkte jag, hur ska jag kunna hålla mig ifrån att gråta? För varje sekund kände jag bara tårarna bränna bakom ögonlocken å jag kände att börjar jag, då finns det inget slut. Jag nickade bara på, å när hon sa "det allra jobbigaste... det är att han har dagar då han inte kommer ihåg våra älskade barn, å jag ser hur det tär på barnen" då kunde jag fan inte hålla mig. Det var som en jävla våg med känslor som bara tog över å jag grät, grät å grät. Förstår ni hur kvinnan satt å kollade på mig med ögon stora som tefat, hon förstod ju ingenting. Jag fick väl fram nåt i stil med "min mamma har samma sjukdom som din man" å då förstod hon... å hon förstod även varför jag stannade å hjälpte honom. "Du visste, eller hur?" frågade hon... mm, ja nåt sånt.

Det går inte med ord att beskriva hur jävla orättvist detta är! Varje gång jag tänker på det så blir jag bara så jävla arg, VARFÖR?! Varför ska alzheimers sjukdom finnas över huvud taget?! Varför ska detta hända världens bästa människa?! Hon har inte lärt mig allt jag behöver lära mig av livet, hon har inte visat mig hur man ska göra för att acceptera livet, hon har inte fått leva färdigt å så tas hennes liv ifrån henne. Hon har inte gjort något fel i livet, hon har älskat villkorslöst å även fast hon har fallit hårt gång på gång så har hon tagit sig upp igen å visat att hon inte get upp.

Mamma, du är å förblir min största hjälte här på jorden. Jag kommer alltid att minnas dig för din livsglädje å klokhet. Om jag en dag blir mamma, är jag nöjd om jag är ens hälften så bra mamma som du varit. Tack för att du tröstat å ställt upp, å förlåt för att jag aldrig tackat dig nog. Jag önskar att du vet. Innerst inne önskar jag att du vet att jag är så tacksam.



- Mamma, jag älskar dig!

Peace.