ibland är det så jävla jobbigt att vara komplicerad som människa. att man för varje gång man blir småirriterad/less/ledsen/besviken på någon/något inte vågar säga det, eftersom man genast börjar tänka på konsekvenserna av ens handlande. jag är ärlig, det är jag, men till en viss gräns. jag vill inte såra någon.

det är sjukt hur man vissa gånger kan känna sig så jävla utnyttjad. att man till 110% ställer upp för någon, dag som natt. man kanske får ett tack, men sen då? så fort personen hittat någon annan som ställer upp så skiter dom helt fullständigt i vad man gjort för dom. men jag då? jag kanske också behöver någon som ställer upp ibland... eller är jag för stolt för att kunna be om hjälp? eller tar jag för givet att dom som känner mig bäst vet när jag känner mig nere? eller... är det för att människorna omkring mig vet om att jag är komplicerad som dom kanske bara struntar i att fråga? jag berättar ju ändå inte. ja, inte fan vet jag.

idag har varit en skitdag. jag vill bara att den här dagen ska ta slut.

kom hem :*

Peace.