Jag vet inte ens vad jag gör vaken nu.



Peace.

Att tro. Det finns så många olika sätt att göra det på. Att tro på sig själv, att ha en religiös tro, att tro på andra. Hur mycket ska man egentligen tro? Jag tror på mig själv, det har jag alltid gjort. Jag vet vad jag klarar av och vad jag inte klarar av, mina goda egenskaper och dom mindre goda egenskaperna... Jag vet hur jag fungerar i vissa situationer och var jag har mig själv. Vad jag blir stressad av och vad som gör mig lugn, ja, ni förstår. Min religiösa tro har jag inte funnit än trots att jag är "kristen" (jag har ju ändå konfirmerats), och visst, jag kanske tror på något högre än det mänskliga här på jorden men jag vet inte om det är Gud. Jag har många gånger funderat över att fördjupa mig i min egen tro, endast för att det skulle vara intressant att se var man hamnar... Vem vet, jag kanske blir buddhist ;) Nja... Jag kanske fördjupar mig nångång. Just nu är jag nöjd med livet som det är. Jag tror på änglar och på spöken, även mirakel i vissa fall.  

Men att tro på andra... Jag vet inte. Jag försöker att alltid se det goda i människor men den tron börjar snart avta. Den människan man aldrig trodde skulle göra en ledsen, kommer förmodligen att göra det. Man kommer att bli sviken av sina närmaste vänner, i vissa fall även av sin familj. Många kommer att vända en ryggen till när man behöver dom som mest. Är det så det är? Det är bara att falla ner, klättra upp och gå vidare? Men om man i sitt hjärta känner att det finns något som håller en kvar? Om man inte är redo att säga hejdå till en människa, att kapa banden, att säga upp kontakten... Hur gör man då? Ännu värre... Om man inte är redo att säga hejdå, man tar sig upp och försöker gång på gång att få kontakt, men den andra parten ignorerar en? Hur fasen gör man då? Jag vet att jag inte är Guds bästa barn (nu kom vi in på det här med mannen med det stora G:et igen...) och jag vet att ett "förlåt" inte täcker allt skit jag gjort i mitt liv. Men om jag verkligen försöker?

Tidig morgon för min del, har redan slut på lektioner och ska snart åka hemåt och träffa min älskade vän. En vecka kvar tills vi ska på semester tillsammans och jag vet att... trots att många människor kapat banden, sagt hejdå, brutit upp relationer... så finns hon där. Hon kommer alltid att äga en bit av mitt hjärta. Jag kommer alltid att hjälpa henne så gott jag bara kan. Är hon arg så hoppas jag på att kunna göra henne glad. Är jag sur och grinig hoppas jag att hon finner förståelse. Faller hon så kommer jag att finnas där och ge henne små knuffar i ryggen för att hon ska ta sig upp igen. Hon vågar ge mig råd och tips som ingen annan vågar. Vi skrattar tillsammans. Vi gråter tillsammans. Vi planerar våra äventyr tillsammans. Och trots att det är mycket förändringar som kommer att ske i framtiden, så vet jag. Jag kommer alltid att tro på henne. För det är så det är. Min Sandra.

Peace.

Jag känner mig så kluven vissa gånger. Jag är lyckligare än jag nånsin har varit förut och jag känner mig på topp, samtidigt som jag så fort jag börjar tänka på mamma och hennes sjukdom får tårar i ögonen. Verkligheten hinner ikapp mig liksom, på ett konstigt sätt.

För hur ska man acceptera? Ska man bara "that's the way it is"? Jag vägrar att tro på att min energiska, underbara, stöttande, roliga, glada och härliga mamma bara har för få år kvar att leva. Jag vägrar. Och det kanske är där som mina känslor förvandlas till ett mörker. Någonstans vill jag inse. Jag läser, jag iaktar, jag studerar noga... kanske lite för noga ibland. Jag tar åt mig av allt negativ jag läser om alzheimer. I och för sig, hur mycket positivt finns det med den sjukdomen egentligen? Inget. Det känns som att alla dom frågorna jag vill ha svar på... dom svaren finns inte. Hur kommer allt att bli? Hur kommer hon att bli? Vad händer sen? Hur ska jag tänka? Jag vill inte släppa taget och jag SKA inte släppa taget, men hur kommer livet att bli? Månaderna går och jag försöker acceptera... men jag kan inte. Blir det svårt för mig sen? Kommer jag falla ihop? Ibland önskar man bara att man hade ett hjärta av sten så man slapp känna såhär. Allt det här släpper inte mina tankar och det är jobbigt.

Det är tungt när känslorna åker berg-och dalbana.

Peace.

Ibland är det så roligt hur talanglös man egentligen är ;) igår när vi kom hem från skolan och gick upp till lägenheten försökte jag såklart tända en lampa... mörkt. En annan lampa; mörkt. Spisen; mörk (eh?). Trodde det var ett tillfällligt strömavbrott och åkte till mami och lagade lite käk och satt där och glodde. Kring nio var det dags att åka hem igen; mörkt. Nu började jag bli lite orolig. Hur skulle jag klara av en hel kväll utan tv & dvd? Datorn hade jag, men inge batteri på den. Mobilen hade jag, men inge batteri på den. Jag bytte säkringar (JA, HÖR OCH HÄPNA... JAG BYTTE SÄKRINGAR! :D) och sen fick jag damp och ringde hyresvärden.

Han ringde upp mig idag... Tydligen har jag inte betalat elräkningen (som ingår i min hyra ;)), så dom har stängt av elen hos fröken Trast. Efter ett tag kom han på sig själv, allt var ju faktiskt hans fel! Han bad om ursäkt och I better have some electricity when I get home, or some heads are gonna roll...

Sitter i skolan och väntar på att pojkarna ska sluta :) Borde skriva lite på min uppsats men jag vet inte om jag orkar. Imorn ska jag på födelsedagsfest hos en av dom tyska utbytesstudenterna, ska bli skitroligt förutom en liten detalj... dress code: pink! Jag äger väl inge pink? Oh well... I have to be creative. Stunder som dessa önskar man att man hade en kreativ sida ;)

På lördag är jag nog sugen på party tror jag. Ganska säkert. Ja det är jag. Nu jävlar ska det festas. Jag har som blivit så lugn på sistone, känner knappt igen mig själv; Bad girl gone good...



DET FINNS OMTENTOR MEN DET FINNS INGA OMFESTER! :D

Peace.

It's so weird... it's like I can't stop smiling.




Peace.