Det är en självklarhet att vi inte ska förstå allt. Vi ska inte hitta meningar med allt som händer, finna förklaringar eller grubbla... men ibland så kan jag inte låta bli att undra. Bara snudda lite, försöka hitta rätt, bolla med tankar. För hur kommer det sig, egentligen? När man sätter sig ner och funderar sådär som bara man själv kan; varför? Ibland känner man sig som ett stort frågetecken.

För hur vi än försöker röra vid tanken, smeka den mjukt eller känna efter bara för att... det gör inte att smärtan försvinner. Den försvinner inte. Det kommer att göra ont, vissa dagar kommer det kännas som att hjärtat skurits ut ur kroppen med en trubbig kniv, andra dagar kan man andas... men det tar tid. Det enda man kan göra är att orka kämpa och att orka känna, ha tålamod, känna styrka och mod. Det blir aldrig lätt men så länge man har förmågan att våga minnas tillbaka, ja, då finns det hopp om att man en dag vaknar upp och kanske känner en gnutta mindre smärta.

Sov gott, fina du.

Peace.