Sakta men säkert börjar alla bitar falla på sin plats igen. Det känns som att jag har gått i en dimma hela förra veckan, när jag tänker tillbaks så vet jag inte vad som har hänt och jag vet inte om jag vill minnas det heller. Det är sjukt hur mycket känslor kan påverka en, både positivt och negativt, i det här fallet tyvärr det senare... Ibland blir jag bara stum. Jag vet inte vad jag ska tänka eller säga, lite obehagligt och nervöst.

Kanske det är dags att förstå att det är först nu kampen har börjat. Det är först nu allt startar. Hur kan man vara så blåögd och lättpåverkad att man tror att det snart ska vara över? Hur kan tröstande ord hjälpa? Dom hjälper inte, hur mycket man än vill det. Jag vet att jag har mycket positivt i mitt liv också, var gömmer den sig? Ibland känns den som så långt borta, det känns som att den kräver av mig att springa genom en skog, simma över en sjö, bråka med björnar, trampa genom eld och vatten, klättra upp på berg och hoppa ner utan att bryta några ben - så långt borta. Man offrar och offrar men får inget tillbaks... Det gör mig både ledsen och arg, för att jag vet att det inte är såhär det ska vara.

Jag vet att livet är en stor gåta. Och min mening är inte att lösa den, jag vill bara skaffa lite förståelse för det hela. Jag kan analysera, grubbla och klura i all oändlighet utan att bli smartare. Jag kan ta på den, lyssna, känna utan att förstå.

Jag vill fortsätta tro på det goda, ibland är det bara så jävla svårt. Jag, som alltid tagit allting med en klackspark, sitter nu här och vet inte vilken väg jag ska välja. Haha, shit. Ganska komiskt egentligen när man tänker efter. Jag resonerar, ältar och stannar till - jag kan explodera men jag låter bli.

Det är intressant det här. Väldigt intressant, i allra högsta grad, maler-i-magen intressant. För livet blir inte alls hur man har tänkt sig. Intressant.



Peace.