Ibland... undrar jag vad fan det är för mening med allt. Varför saker och ting händer, just här och just nu. Man vill ju tro att det kommer något gott ur allt skit som händer men just nu tvekar jag.

Tycker så synd om min mamma. Som att hon inte har gått igenom nog mycket skit för en sån liten människa som hon faktiskt är, och nu allt det här. Jag önskar bara att hon visste hur mycket jag faktiskt älskar henne och bryr mig om henne, jag säger det till henne ofta. Fastän jag har ibland surar ihop så hoppas jag att hon vet. Jag blir bara rädd, orolig och ledsen på samma gång, och då reagerar jag med ilska. Jag hatar det och ska verkligen försöka att låta bli att göra det, men när den där obehagskänslan kryper fram... dumma jävla känsla.

Jag hatar att jag inte bara kan släppa allt. Bara skrika ut min förtvivlan och ha någon som håller om mig hårt samtidigt.

Det är bra att kunna öppna sina egna ögon ibland. Och ibland krävs det att någon öppnar dom åt en. Det känns jobbigt, och jag vet att jag överreagerar... men jag vill inte se att det går längre än så. Kanske jag bara ska hålla käft och se glad ut, men jag vet att när jag känner mig osäker så ploppar det upp i mitt huvud. Jag kanske försöker skrämma iväg dig... bara för att få det bevisat. Så nu återstår det att se vad du väljer att göra.

Åh, tusen olika tankar och återigen sitter jag här med inga svar. Varför ska det vara så komplicerat? Varför ska jag känna så starkt? Varför ska jag alltid fucka upp allt? Varför ska jag vara ett sånt rövhål?

Peace.